Jag kan inte vara bra nog för din skull. Men varför skulle jag ens försöka? Att leva upp till andras patetiska krav, är det sjukaste jag nånsin gjort. Att ha ett eget liv. Att kunna få välja sina val utan att få skit. Det är livet, och det är så jag vill leva!

Så varför försöka trycka ner mig, när jag bara vill mig själv, min kropp & min själ väl? Jag gör det som känns bäst. Och jag gör allt för att kunna få ta ännu ett steg framåt, och må bra! Jag vill ingen något illa, men nu är det faktiskt dags att tänka på sig själv litegrann. Och inte få ångest för något som jag inte kan påverka längre. Du finns inte i mitt liv längre, såsom jag inte finns i ditt. Acceptera läget nu. För det har jag gjort. Och nu är det faktiskt din tur.

So it's not your business silly boy.

When everything starts going better, I fall down, and have to fight my way back.
When something crashes in my life, everything falls apart.

Jag känner inte av någon matlust längre. Seriöst.. Jag får panik! Och jag har faktiskt själv börja sett att jag blir smalare och smalare. Och det är inte direkt roligt och inse något sådant om sig själv.

Som när vi går in på ica. Pappa vill ju att jag ska äta det jag tycker om, bara för att jag ska äta nånting. Men allt bara stannar, och jag slänger iväg ett "amen jag är inte hungrig." utan att tänka mig för. Och sen sitter det där kvar i huvudet. "jag är inte hungrig." Som att jag förnekar hungern. Det är skumt, och det är inte normalt. Jag måste checka upp det här nu. För det spelar nästan ingen roll om det är min favvo-maträtt eller inte. Min matlust finns inte kvar längre.

Jag har märkt en sak.. Förut när jag hade en sån här period. Då jag inte åt. Så vart mina ben smalare, min mage vart smalare, och hela mitt ansikte. Men sen när jag skulle gå upp i vikt igen. Så blev det en sjukt orättvis viktfördelning. Mina armar blev fetare. Magen blev dubbelt så fet som innan. Men mina ben är lika äckligt smala. Benen har ju till och med börjat synas.. ÄNNU MER.
Och ni som tror att jag är en patetisk fjortis som bara är ute efter uppmärksamhet... Ni vet inte mycket kan jag tala om för er. För det här är otroligt jobbigt. Man måste alltid passa sig själv. Ha strikta rutiner varje dag. Och andra saker som är svåra att komma ihåg.

Jag har inget mer å säga dig.

Nu vet jag. Du litade aldrig på mig. Jag fick en smäll i ansiktet, som jag aldrig kommer att glömma. Jag trodde att det började gå uppför. Jag trodde att allt skulle ordna sig med tiden. Men tänk så fel jag hade. Nu sitter jag här. Ensam och sårad. Rädd och värdelös.
Jag ville väl. Jag gjorde allt jag kunde. Jag var så ärlig som man bara kunde va. Men ändå... Så litade du inte på mig. Du sa saker som kändes som knivhugg i mitt hjärta. Jag fick aldrig förklara. Och jag fick aldrig bli förstådd. Du ville inte. Du ville tro på det som var fel. Du ville tro på allt som du bara hittade på. Och du lyckades. 
Du släppte mig. För att du inte vill lita på mina ord. Att du inte kan säga dom tyst för dig själv, och verkligen tro dem. Du ville inte. Och jag kan ingenting göra mer. Jag försökte. Jag försökte så jävla mycket. Jag offrade mitt liv för dig. Men det räckte inte. Det räckte inte alls.

Jag har ingen matlust kvar alls längre. Visst jag kan va sugen på en baguette på skolan. Men jag är aldrig hungrig. Jag har ingen matlust vid varken frukost, lunch eller middag. Jag börjar bli orolig. Och jag tappar bara mer och mer kilon. Och jag vet inte hur jag ska göra. Jag är jätterädd för att försvinna helt. Det började psykiskt. Men nu syns det även på utsidan.

Jag kan inte äta alls. Jag mår bara illa. Fastän jag vill. Jag vill gå upp i vikt. Jag vill bli större. Men nånting tar emot. Jag är rädd för att bli tjock. Nu var jag seriös. Visst, livet skulle säkert vara bättre då. Men jag är rädd för vad alla skulle tycka om mig. Jag är så rädd att bli pekad på. Jag är rädd för att förändras.

När jag mår dåligt, är förbannad på någon. Eller bara vill ta mitt liv. Så straffar jag mig själv genom att inte äta. För det känns som att mat bara är en belöning mot mig själv, om jag gjort någonting bra. Och för att jag vill att någon ska märka mig. Att nån ska märka att jag inte mår bra. Men ingen bryr sig. Utan tar det som ett skämt. Och jag fortsätter att svälta mig själv.
Tycker att "svälta mig" är ett fel ord. Men det finns inget annat mer passande? Det låter bara ruggigt..

Jag är orolig, stressad. Jag mår inte bra. Och då blir det såhär. Min glädje försvinner, och matlusten följer med. 

Jag ska försöka. Men det är verkligen inte lätt. Jag vill gå upp i vikt, så nu ska jag göra ett litet schema. Eller mer en "strikt rutin". Jag ska äta alla måltider. Kanske inte så mycket till och börja med. Men jag ska inte glömma eller hoppa över någon. För såhär smal vill jag inte vara. Det är fult.

Jag fick reda på en sak igår, när jag ställde mig på vågen.

Om jag tänker tillbaks lite under dom här sista veckorna, så har jag knappt ätit någon middag alls.
Såhär har mina dagar sett ut:

Vaknat runt två. Skippat frukosten. Tappat matlusten eftersom jag sovit för länge. Småäter någon macka/flingor. Är inte hungrig när det är middag. Skippar middagen. Och sitter vid datorn (från jag vaknar ca: 14.00) till jag somnar. (cirka 03.00)

Och jag har gått ner ungefär 3 kg. Det är absolut ingenting jag är stolt över. Jag skriver det mer för att få er att INTE skippa måltiderna. Har märkt nu att det sätter sina spår väldigt tydligt, om man skipper en måltid varje dag.
Och en sak är faktiskt positivt med skolan. Det är att mitt liv reder ut sig. Jag får mera "disiplin" i min vardag. Och jag kommer inte undan måltiderna lika lätt.
Jag kan inte direkt påstå att jag är tjock. Jag har lite hull på magen, men vem fan har inte det? Så 3 kg syns rätt så tydligt på min kropp.

Så jag hoppas att jag äter upp mig, nu när skolan börjar.

Hinner inte in till stan och köpa den julklapp jag tänkte köpa. Frågan är om det ens hjälper? om det ens gör någon skillnad.

Att känna sig värdelös, att känna att man kan göra vadsomhelst, utan förbättringar. Är sjukt frustrerande. Och det är det rätta ordet för mig.
Jag klarar ingenting längre. Jag orkar knappt sova av all smärta jag orsakat mig själv och alla runt omkring mig. Jag kan inte leva med fruktansvärda ångesten som biter sönder mitt hjärta.

Jag känner mig så dålig. Och frågan är.. Gjorde jag ens rätt? Svaret är nej. Jag kommer aldrig att ha gjort rätt. För mig själv. Men inte för oss. Jag orkar inte leva med någon nära mig. För jag bara sårar dem. Sårar dem jag älskar så. Sårar dem jag skulle kunna ge allt för. Men varför gör jag inte det då? för att det är alltför jobbigt, alltför kämpigt. Det gör ont.

jag vill förbättra allt. Jag vill göra det som i sagorna. Att allting får ett bra slut, en bra början. Men jag har inte kommit någon vart. Jag klarar det inte. Jag är så jävla rädd. så jävla rädd för hur jag ska kunna klara mig utan dig. För jag vet, jag vet att jag långsamt kommer att tynas bort ifrån världen. Bort ifrån dig.

Att känna känslan.. Av att känna sig osynlig. Är det värsta man kan känna. Att man försöker så att hjärtat nästan brister av sorg av alla förluster.. Gör en svag. Gör så att man tappar kämparglöden helt.
Men allting beror på en själv. Att man inte kan visa det. Men hur gör man? Hur visar man den man älskar att man verkligen gör det? För det första, så finns det ingen annan människa som kan förstå. Knappt en själv. Och för det andra, så kan ingen hjälpa en.

Man känner sig liten, hjälplös och obetydlig. Varför förstör man allting som betyder så grovt mycket? Varför ruinerar man sitt eget liv till grunden? Varför gör man ens något som man inte vill?
Inte ens jag som känner dom känslorna.. Vet varför.

Tänk dig själv. Du älskar en människa så otroligt mycket. Du skulle kunna ge upp hela ditt liv för den människan. Den människan gör dig glad, och får dig att känna dig grymt älskad.
Men du kan inte visa dina känslor tillbaks. Tänk er då vilket otroligt jobbig situation. Som att stå där.. Stum och dum som en idiot. Utan något att säga. Fastän att man har såå mycket man skulle vilja prata om, och förklara. Säga.

Man känner sig som ett nyfött litet barn. Man känner sig otroligt dålig. Helt oduglig till livet.
"varför skulle jag komma till jorden? Varför skulle jag komma hit ner, och förstöra för alla andra."

Det är så otroligt frustrerande att ingen förstår en. När man har så otroligt mycket att säga. När man vill att alla ska se en, och lyssna på vad man har å säga. Men ingen förstår dig. Du lägger dig hjälplöst ner på marken, och känner dig ovärd till att leva. Att bara förstöra allting bra jämt. Varför ska en sådan människa få leva? En sak vore det om jag förstörde för mig själv. Jag bryr mig ärligt talat inte om mig själv. Jag fruktar inte att försvinna ifrån allt. Men det jag bryr mig om, är alla älskade människor omkring mig. Och då när mitt värdelösa liv går ut över någon annan. Så är det en helt annan sak. Jag bryr mig så otroligt mycket om andra människor. Jag själv står längst ner på listan.

Jag vet ingen annan som är så sjukt självkritisk som jag är. Jag berömmer sällan mig själv. Ungefär aldrig, om vi ska va ärliga. Men klaga på mig själv gör jag dygnet runt. Jag kan helt enkelt inte ta emot beröm & komplimanger. Jag vill få mig själv att framstå som en idiot. Jag vill att alla ska se hur värdelös person jag är. Jag har ett försvarsskydd som skickar tillbaka allt positivt. Jag vill inte veta av det. Jag vill inte.

Låter som att jag har ett hjärta av sten. Och det kanske är där det sitter i. Men när jag sitter själv. Såhär till exempel. Och skriver.. lyssnar på musik. Så kan jag vara hur känslosam som helst. Men det är bara för mig själv som jag kan vara just det. Mig själv.

Jag har samtidigt väldigt svårt att ta kritik. Men det är så mycket enklare att höra negativa saker, och tänka negativt. Än att få höra en massa bra saker. Det får mig att må illa. Att höra dom falska orden klinga i öronen. Att höra att jag är bra. Det går inte. Jag vill inte höra det. Det låter så falskt. Så oärligt. Det låter fel. Nej, jag kan bara höra det dåliga. För det är det som stämmer. Ja, så är det.

Jag vill så gärna bli en bra person. Jag vill så gärna göra er omkring mig glada pågrund av mig. Jag vill göra er lyckliga. Jag vill så mycket så gärna. Men det tar stopp. Jag kan helt enkelt inte. Jag har försökt, jag har kämpat. Men utan resultat. Varför? Varför kan alla andra må bra, och få allting glatt? Varför kan inte jag? Varför är jag så dålig, när alla andra är så otroligt bra.
Jag vill inte se mig själv i spegeln. När jag ser min spegelbild, så ser jag en känslokall och dålig människa som inte är värd livet.

Jag älskar er alla. Jag älskar er så otroligt mycket. Men ni ser inte. Och det är mitt fel. Det är bara jag som kan göra något åt det. Men det är just det jag inte kan. Hur fan ska jag ta mig till. Jag vill ju. Men min enorma och eviga vilja går inte så långt. Den tar stopp, och jag blir osynlig.


Man vill leva i en dröm.

Vad ska jag ta mig till?

Nu borde jag lägga mig i min säng, och tänka. Länge. Skriva ner det jag känner.

---

Någon fler än jag som brukar skriva av sig? Visserligen har jag gjort det ett antal gånger i bloggen, men förut skrev jag ner mina känslor & aggressioner i ett kollegieblock.
Det var faktiskt rätt så skönt att få ut känslorna. Fastän att känslorna som man ville skulle nå en "viss person", inte berörde någon mer än mig själv. Så var det ändå skönt.

Förut skrev jag nästan varannan kväll. För att jag hade så mycket att släppa ut. Nu har jag blivit en person som mer och mer håller sig i sin egna bubbla. Visst, jag har aldrig varit en sån person. Jag säger det jag tycker, visar hur jag känner osv. Men nu har jag hållit inom mig mina känslor på tok för länge. Och resultatet blir att jag glömmer bort hur man tyder känslor. Hur man förstår sig på dom.

Jag har blivit oerfaren, helt enkelt.

Det är jättebra att kunna beskriva och förstå sina känslor & tankar. Det är livsviktigt. Så att man ska kunna förmedla det man vill.



ska dra mig till min säng, ta upp min bok. Och skriva ner allting jag känner. Den kommer att blir mer ord än dom som står i Bibeln.

Ni som känner mig.. Vet att jag har haft ett väldigt dåligt självförtroende sedan lång tid tillbaks. Men nu har jag faktiskt förändrats, förvånansvärt. Och det beundrar jag. Att JAG som inte kunde göra någonting förut, kan mycket nu.

Men jag har brister precis som alla andra, bara att dom flesta accepterar det dom har. Och lever med det helt enkelt. Medans jag inte kan leva med det.

Så jag tänkte göra en positiv/negativ - lista. Så att ni får en inblick i hur det är att se "Emilia Leijon-Amrén" i spegeln.





Personlighetsmässigt:

• Jag kan vara otroligt negativ. Och se allting ifrån den mörka sidan. Och glömma bort att det överhuvudtaget finns en positiv sida oxå.

• Jag är en väldigt impulsiv person. Som skriver/säger/gör mycket utan en smart tankehandling. Och tänker efteråt. Som tur är, så har jag förbättrats på den punkten. Förut var jag en extrem impuls-människa. Nu har jag lärt mig att use my brain ;).

• När jag får för mycket kritik. Så lägger jag av helt. Jag stänger av. Bryr mig inte. Går ifrån en tävlingsinriktad person - till en nonchalant person.

• Otroligt svartsjuk. Men även det har förbättrats. (tur att alla mognar nån gång!)



Förord
Jag är väldigt onöjd med min kropp. En period förbättrades det förvånansvärt mycket! Men nu har jag åter tappat min självförtroende för det.

Utseendemässigt:

• Jag AAAAVSKYR mina öron. Det är första gången någonsin jag gått ut med det offentligt. I rädsla för att någon ska jävlas.

I ungefär ett år har jag planerat en operation. Det kostar från 15 - 25 000:-. Enligt mig, är det grymt värt. Har tänkt att genomföra operationen nu i vinter. Men jag har aldrig riktigt tagit ställning.
Men det ska bli av i alla fall. För det här är något jag inte kan leva med. Det sänker ner mitt självförtroende till botten. Vissa kan tycka att det låter löjligt.. det skulle jag också tycka, om jag inte själv var med om det.
Det är otroligt jobbigt. Det begränsar väldigt många saker i en vanlig vardag.

• Mina fötter. Vad mer kan man säga? En vanlig "tjej-fobi". Dom är äckliga helt enkelt.

• Haha det här låter sjukt. Men jag hatar inte min rumpa, utan en grej som syns över hela rumpan. Vikts-täcken. Jag har gått hastigt upp i vikt. Dels för att jag var så illa tvungen, och för att mina p-piller som jag förnyade för några månader sedan, gör så att jag ökar i vikt. (tråkigt nog...)
sen kan ni ju räkna ut resten själv...

• Magen. Förut hade jag knappt något fläsk alls. Utan vältränad fin mage. Nu ser den ut som på en öldrickande, fotbollstittande 40-årings mage.
Och så vill jag då rakt inte att den ska se ut. Jag jag är för lat för att träna. Men om man vill va fin får man lida pin.

• Min näsa. Den ser enorm ut på bilder tagna rakt framifrån.

• Mina ben. Jag har FÖR mycket fotbollsben. Eller rättare sagt, killben. Har sett det nu. Haha jag kanske ha fått för lite kvinnliga hormoner i mig eller nått.
Benen (vaderna pratar jag om) är FÖR muskelkurvade. Vilket enligt mig är sjukt fult på tjejer. Det ska vara kvinnliga kurvor. Inte manliga (?!)

---

Personlighetsmässigt:

• Jag är en väldig tävlingsmänniska. Som ger allt när det verkligen behövs (t. ex i fotboll?)

• Kreativ, då jag är på humör. Jag är duktig på bra mycket... När jag är på humör.
Säger som min far brukar säga om mig.. Det är bara humöret som kan stoppa mig!



Utseendemässigt:

• det här var svårt. Hm... Ögonen duger väl.

• Håret när det är nytvättat & mycket volym i.

• Kindbenen är varken för höga, eller för låga.

• Munnen, för jag har inte helt smala läppar. Och inte negerläppar heller. (om man får uttrycka sig så)


Som ni ser, så är det ju överdrivet mycket på den negativa sidan. Tyvärr så är det så.
Det tog nog en halvtimma för mig att komma på något positivt.

Jag diggar min mammas favoritcitat på facebook...

"åttio procent av all framgång handlar bara om att komma i tid"

---

Gud vad jag saknar dig mamma! Nu märks det att jag vart ifrån dig påtok för länge!
Kom ihåg.. Som jag sagt tidigare.. Jag kan inte andas utan dig. Du är mina lungor.
Nu håller luften på att ta slut.

Du ger mig alltid ny motivation. Och det är just det jag behöver som mest nu. Motivation till att kämpa för något man älskar.
Jag märker att jag vart ifrån dig för länge, när jag börjar gråta på kvällarna innan jag ska sova. Och börjar drömma mardrömmar.
Jag vill känna din närhet. När du stryker mitt hår till sömns.

Jag älskar dig mamma! ♥