♥Emilia Leijon-Amrén♥

Att känna känslan.. Av att känna sig osynlig. Är det värsta man kan känna. Att man försöker så att hjärtat nästan brister av sorg av alla förluster.. Gör en svag. Gör så att man tappar kämparglöden helt.
Men allting beror på en själv. Att man inte kan visa det. Men hur gör man? Hur visar man den man älskar att man verkligen gör det? För det första, så finns det ingen annan människa som kan förstå. Knappt en själv. Och för det andra, så kan ingen hjälpa en.

Man känner sig liten, hjälplös och obetydlig. Varför förstör man allting som betyder så grovt mycket? Varför ruinerar man sitt eget liv till grunden? Varför gör man ens något som man inte vill?
Inte ens jag som känner dom känslorna.. Vet varför.

Tänk dig själv. Du älskar en människa så otroligt mycket. Du skulle kunna ge upp hela ditt liv för den människan. Den människan gör dig glad, och får dig att känna dig grymt älskad.
Men du kan inte visa dina känslor tillbaks. Tänk er då vilket otroligt jobbig situation. Som att stå där.. Stum och dum som en idiot. Utan något att säga. Fastän att man har såå mycket man skulle vilja prata om, och förklara. Säga.

Man känner sig som ett nyfött litet barn. Man känner sig otroligt dålig. Helt oduglig till livet.
"varför skulle jag komma till jorden? Varför skulle jag komma hit ner, och förstöra för alla andra."

Det är så otroligt frustrerande att ingen förstår en. När man har så otroligt mycket att säga. När man vill att alla ska se en, och lyssna på vad man har å säga. Men ingen förstår dig. Du lägger dig hjälplöst ner på marken, och känner dig ovärd till att leva. Att bara förstöra allting bra jämt. Varför ska en sådan människa få leva? En sak vore det om jag förstörde för mig själv. Jag bryr mig ärligt talat inte om mig själv. Jag fruktar inte att försvinna ifrån allt. Men det jag bryr mig om, är alla älskade människor omkring mig. Och då när mitt värdelösa liv går ut över någon annan. Så är det en helt annan sak. Jag bryr mig så otroligt mycket om andra människor. Jag själv står längst ner på listan.

Jag vet ingen annan som är så sjukt självkritisk som jag är. Jag berömmer sällan mig själv. Ungefär aldrig, om vi ska va ärliga. Men klaga på mig själv gör jag dygnet runt. Jag kan helt enkelt inte ta emot beröm & komplimanger. Jag vill få mig själv att framstå som en idiot. Jag vill att alla ska se hur värdelös person jag är. Jag har ett försvarsskydd som skickar tillbaka allt positivt. Jag vill inte veta av det. Jag vill inte.

Låter som att jag har ett hjärta av sten. Och det kanske är där det sitter i. Men när jag sitter själv. Såhär till exempel. Och skriver.. lyssnar på musik. Så kan jag vara hur känslosam som helst. Men det är bara för mig själv som jag kan vara just det. Mig själv.

Jag har samtidigt väldigt svårt att ta kritik. Men det är så mycket enklare att höra negativa saker, och tänka negativt. Än att få höra en massa bra saker. Det får mig att må illa. Att höra dom falska orden klinga i öronen. Att höra att jag är bra. Det går inte. Jag vill inte höra det. Det låter så falskt. Så oärligt. Det låter fel. Nej, jag kan bara höra det dåliga. För det är det som stämmer. Ja, så är det.

Jag vill så gärna bli en bra person. Jag vill så gärna göra er omkring mig glada pågrund av mig. Jag vill göra er lyckliga. Jag vill så mycket så gärna. Men det tar stopp. Jag kan helt enkelt inte. Jag har försökt, jag har kämpat. Men utan resultat. Varför? Varför kan alla andra må bra, och få allting glatt? Varför kan inte jag? Varför är jag så dålig, när alla andra är så otroligt bra.
Jag vill inte se mig själv i spegeln. När jag ser min spegelbild, så ser jag en känslokall och dålig människa som inte är värd livet.

Jag älskar er alla. Jag älskar er så otroligt mycket. Men ni ser inte. Och det är mitt fel. Det är bara jag som kan göra något åt det. Men det är just det jag inte kan. Hur fan ska jag ta mig till. Jag vill ju. Men min enorma och eviga vilja går inte så långt. Den tar stopp, och jag blir osynlig.


Man vill leva i en dröm.