Det finns vissa människor på denna jord, som tror att man måste ha känt personen man älskar i flera år. Innan man kan säga just "Jag älskar dig."

Men då kan jag berätta en sak. Att så är det nämligen inte alls det. Kärlek kan komma hur snabbt, eller hur långsamt som helst.
Ibland kan det bara klicka till. (kärlek vid första ögonkastet typ). Och ibland måste man lära känna personen närmre, för att kunna få en inblick i sina känslor.

Det finns ingen regel, och inget "ideal", för hur lång tid det ska ta innan man älskar någon. Visst är det lite ologsikt, om man skulle säga till någon samma dag man träffades att: Oj, jag blev nyss helt förkärad i dig! Jag tar livet av mig här och nu, om du inte älskar mig.
Men det tror jag nog att alla fattar.

Men man kan få känslan. Första gången man träffas. Att det känns bra när man är med honom/henne. Att man vill att det här ska fortsätta, och leda till något större. Så kan man absolut känna. Inget konstigt alls.

Så att jag tycker faktsikt inte att man ska utgå ifrån olika marginaler hela tiden. För det är inte sånt som existerar i verklig kärlek!

Puss!

Hur fan gör man, när man vill något så jävla mycket. Men vet inte hur man ska göra?

Tårarna bara väller nerför kinderna. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet inte hur. Det är upp till mig. Men hur ska jag göra? Jag vill ju, jag vill nå så jävulskt!

Jag vaknade inatt av en dröm. En dröm där jag förlorade dig för alltid. Du försvann ur mitt liv. Jag vaknade av att täcket var alldeles blött av tårar. Jag låg vaken och grät en lång stund.
Drömmen satt kvar i huvudet. Jag trodde att det var sant. Jag trodde att jag hade förlorat dig.

Det kanske var en varning. En varning för att det kanske håller på att ske? Att jag håller på att förlora den jag älskar mest på hela jorden, pågrund av mig själv.
Jag vill inte att det här ska hända. Jag vill inte ha alla dom här grälen med dig. Jag vill inte! Men ändå så blir det så. Det beror på mig. Det är mitt fel. Och jag vill åtgärda det. Men jag vet inte hur! Jag är så otroligt kär i dig. Jag skulle kunna göra allt för dig. Men just det jag behöver göra, kan jag inte göra. Det lilla som behövs av mig. Kan jag inte.

Av hela mitt hjärta, vill jag att det här ska hålla. I want it so bad!
Och jag vill klara det. MEN JAG VET INTE HUR! Min personlighet har jag själv förändrat till något negativt och surt. Innan var det inte alls så. Varför gör jag såhär? En sak är väl om jag bryter ner mig själv.. Men nu går det ut över Han jag älskar. Varför? Varför kan jag inte bara fixa allting igen? Varför kan jag bara inte bli mig själv igen? Varför förstör jag allting bra, som jag vill ska hålla hela livet ut?

Jag älskar dig så att mitt hjärta exploderar. Jag vill det här så jävla mycket. Du får inte tro att jag tvivlar. För tvivla är ett ord som inte existerar i det här.. Mellan dig&mig.
Du och jag. Det låter så jävla underbart! Att bara höra din röst, gör mig så varm, så glad. Så lycklig.
Men varför visar jag det inte? Varför får jag dig å tro att allting är en lögn? Varför visar jag det inte?!?!
Jag vill, men viljan räcker inte till.

Nu tänker jag fan ändra på det här. Jag vet inte hur det kommer börja, - och jag vet inte hur det kommer att sluta. Men jag vet att nu ska jag försöka. Nu ska jag lyckas! Nu ska jag ta fram fotbollsspelaren i mig. Nu ska jag dribbla mig förbi bekymrerna.
Jag ska älska, och visa att jag älskar. Jag skulle kunna ändra hela mitt liv, bara för dig. Och jag tänker bevisa det nu! MEN JAG HAR SÅ JÄVLA SVÅRT FÖR ATT VETA HUR!

Varje gång jag tänker att: nu ska jag verkligen försöka, nu ska jag klara det här!
Kommer tanken upp.. "det kommer bara att slinka tillbaks på samma bana sen igen.. Ingen mening att prova"

Det är fel tanke! Men jag har så jävla svårt för att tänka positivt. Jag vet fan inte hur man gör.
Men nu ska jag göra allt. Det kanske kommer att bli överdrivet..

Men älskling.. får jag fråga dig en sak.... Kommer du att hjälpa mig? Hjälpa oss att få tillbaka fågelkvittret och allt det glada igen?

Jag kommer aldrig att sluta älska dig.

Ibland orkar man inte förklara saker med ord. Då rinner tårarna nerför kinderna.

Jag saknar dig så.
Du gör mig så glad.
Så fruktansvärt lycklig.
Du har mitt hjärta.
Du har nyckeln till det.

Du fick mig ner på knä.
Du fick mig att våga älska.
Det underbara, är att du älskar mig.
Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad,
att du älskar mig.
Det är värt allting på denna jord.
Att bli älskad av dig.
Min skatt.
Min älskling.

Om kärlek mättes i stjärnor,
så skulle du få hela natthimlen.
Om du skulle förstå min kärlek till dig.
Skulle det ta evigheter.
Evigheter att förstå.

Det är hos dig jag vill vara för alltid.
Jag vill ligga bredvid dig.
Känna dina andetag.
Känna ditt hjärta slå emot mitt.
Känna verkligheten.

Du är det vackraste.
Det vackraste jag vet.
Det vackraste som finns.
Du är så otroligt bra.
För bra för att vara sann.

Jag vill alltid ha dig nära.
Nära mig.
Alltid.
Alltid här.

Jag älskar dig Daniel Johansson.
Du är bara min. Min vackraste pojke.

Din röst kittlar i magen på mig.
Du gör min nervös. På ett bra sätt.
Du gör mig glad.
Du gör mig otroligt lycklig.

Jag glömmer aldrig första gången jag låg bredvid dig.
Det kändes underbart. Att ligga bredvid den man älskar.

Att se på dig när du sover. Är det vackraste jag vet.
Att ligga på ditt bröst är det bästa stället på jorden.
Att få sova i din famn är det mysigaste som finns.

Att vara nära dig är oslagbart.

Jag älskar dig, otroligt mycket. Du är så vacker älskling. ♥

Idag på skolan snackade vi lite om dom olika partierna mm. Men det är inte därför jag tar upp det jag nu tänker säga. Utan det här har jag gått och tuggat på en lång tid.

Såg en debatt igår. "Tycker ni att Sverigedemokraterna är rasister, eller helt enkelt rumsrena politiker?" Det var ett av alla citat.

Själv tycker jag att Sverigedemokraterna har en viss poäng i det hela. Inte att invandrare förstör Sverige. Men i samband med invandrarna, har brottsligheten ökat med sjukare mängder. Och jag tycker att Sverige är ett bra land som hjälper andra länder. Men dom tar in för mycket invandrare. Om vi fortsätter, och fortsätter. Så blir det att Sverige tillslut kommer att tappa sin "grund". Och att det inte blir ett riktigt "Sverige" längre.

Men jag tycker att dom har fel på dom flesta punkterna. T ex, att dom vill begränsa rätt till abort. Det är kvinnofientlighet enligt mig.

Dom vill inte att man ska få adoptera ifrån utlandet. Det är också fel tycker jag.

---

Jag tycker att invandrare ska kunna svenska, och utbilda sig och skaffa jobb. Annars är det bara som att dom fyller ut Sverige i för stor omkrets, som dom redan gör.

Jag har absolut ingenting emot invandrare. Men dom som begår brott, och skiter i lagen. Tycker jag faktiskt kan dra tillbaka till deras egna land. Det spelar ingen roll om det är krig där. Dom har inget i Sverige och göra, och dom bara skräpar ner med våld.

WORD!

Jag är ledsen. Att det blev såhär. Att jag svek er. Ni som betyder mest för mig på denna jord. Ni som jag behöver allra mest. Det är er jag lever för. Utan er skulle jag gå under. Jag skulle sjunka som titanic till botten. Och det är just det jag håller på att göra. Sjunka, försvinna, tynas bort. För dom jag verkligen älskar, har jag betett mig som skit emot. Oförlåtligt jävla skit. Jag skulle göra allt för att spola tillbaka tiden, börja om. Tänka om. Börja om på nytt.

Varför gjorde jag såhär? Vem låter änns bästa vänner bära tyngden som du ställer till? Ingen gör det. Ingen som älskar dem gör det. Men jag gjorde det. Hur ska man kunna leva med det?

Jag älskar er av hela mitt hjärta. Ett kanske inte så stort hjärta.. Men ni tar upp hela den platsen. Det jag har, fylls upp utav er. Mina älskade vänner. Jag älskar er så otroligt mycket. Jag kan inte bevisa det genom ord, text eller nått annat. För det jag känner innuti min själ, är så enormt stort så att jag inte kan förklara det för någon. Mina känslor till er, det finns nog ingen annan på denna jord som har sådna starka känslor. Dom känslorna kommer alltid att finnas där. Fast inte ni gör det. Så ska ni veta att det är alltid öppet till mitt hjärta igen. Jag släpper alltid in er, det ska ni veta. Men jag kommer aldrig att släppa er i tanken. Min skatter. Mina ädelstenar. Ni är så otroligt värdefulla för mig. Värd mer än pengar, värd mer än luften, värd mer än livet. Och livet vill jag ge till er, för att bevisa en tusendel av min kärlek till er. En kärlek utan slut. En cirkel som alltid kommer att finnas där. Alltid.
Att jag aldrig tänk. Jag har aldrig kunnat föreställt mig att förlora er. Det fanns inte.. Det fanns inte! Men en dag, vid sagans slut. Hände det. Men det är just det jag inte vill. Att sagan ska ta slut. Den förtrollande, underbara, kärleksfulla sagan. En saga som varje människa skulle offra sitt liv för att vara med i. Min egna fantastiska saga. Med mina fantastiska vänner i. Som aldrig skulle ta slut.

Att leva utan er kommer att plåga mig hela livet. Varje timma, varje minut, varje sekund. Hela min tid. Mina drömmar har förvandlats ifrån sagoliknande, hoppande livslekande älvor. Till en mardröm. En mardröm som inte fick bli sann, aldrig någonsin. Men tillslut krängde sig fram ur dimman, och sökte upp verkligheten. Jag har nu börjat fatta att jag inte lever i min fantasi längre. Det är verkligheten, den vi helst vill slippa ifrån.

jag vet inte hur jag ska förklara. Jag vart plötsligt helt tom i huvudet. Nollställd av alla tusen tankar&känslor.

Det finns ett skäl att jag lever idag. Och det är ni. Ni som alltid ställde upp för mig. Vad det än var frågan om. Brydde er inte om er själva. Utan stod och höll upp mig. Hela tiden. Ni lyste upp min dag. Från en dyster mörk morgon, och efter jag träffade er vart den genast underbar! Man kunde säkert se hur jag sken av lycka, när jag var med er. Ni gjorde mitt liv glatt. Betydelsefullt. Meningsfullt.
Jag skulle göra allt i hela världen för att få tillbaka er. Ni betyder så mycket. Allt, allt ni ber om. Bara jag får tillbaka mina vänner som jag saknar så mycket.
Livskamrater.
Jag får det säkert att låta som att det endast är för min egna skull jag vill ha tillbaka er. Men jag tänker ju på er. Det är ju ni det handlar om.

Det är ni som gjort mig till den personen jag är idag. Om vi tänker på det positiva, om det änns finns något kvar. Men ni har verkligen fått mig att förstå livets mening. Varför man inte ska kliva upp på morgonen, och ta allt för givet. Utan ta vara på livet. Kolla vad livet har dig att ge. Utnyttja sin tid här på jorden. Den lilla tid vi har, ska man göra till något alldeles speciellt och värdefullt. Skapa minnen. Minnen med er har jag så det räcker i flera sekel framöver. Tiden går snabbt när man har roligt. Men när jag är med er.. Är det som att.. Tiden, stannar. Allt blir stilla. Inget berörs av något. Allt är perfekt. Som att flyga igenom rymden i en tuggummibubbla. Helt tidslöst. Ingenting spelar någon roll. Huvudsaken vi har varandra. Huvudsaken jag ser er, ser er skratta, leva livet. Det är värt mycket för mig. Att se er glädjas. Då smälter mitt hjärta. Eller när jag får er att skratta. Då blir jag alldeles varm innuti. Att bara veta att ni mår bra. Gör mig till den hälsosammaste och lyckligaste människan på jorden.


Bara så ni vet. Jag älskar er, högt över dom högsta bergen, och djupt ner i den djupaste oceanen. Och jag saknar er. Mina skatter. Mitt liv.
Hoppas ni förstår hur viktiga ni är för mig. För det är ni verkigen. Viktiga.

När tar tårar slut? Och hur länge räcker dom? Mina borde ha vart slut för länge sedan.. Allt för länge sen.

Siffrorna på vågen skrämmer mig. Jag blir rädd, och trycker ner fingrarna i halsen för att bli kvitt rädslan.

Så kände jag förut. Pappa och min låtsasmamma tog bort vågen. Eftersom när den fanns där, gick jag och vägde mig jämt och ständigt. *Besatt*
Jag kan fortfarande känna ångesten när jag ser siffrorna. Men det känns bättre nu. Som att det finns en rimlig förklaring till varför. Vilket det även gör.

Jag är en matglad människa, som både älskar att laga maten, och äta den =).
Det känns så fritt att kunna äta, utan att få ångest och skrämmande tankar i huvudet. Jag är glad över att jag tog tag i det, istället för att fortsätta, mala på.
Förstöra kroppen som för mig en gång var perfekt.
Det finns viktigare saker att tänka på, än att se sig själv i spegeln.. Och tänka: "Jag är ful. Jag är värdelös. Jag är tjock. Jag är ingenting". Det är nog det svåraste jag vet. Att ställa sig där, och tänka att man är accepterad för den man är, och inte hur man ser ut. Men det har ju blivit så i våran värld. Saker & ting förändras. Unga tjejjor går efter barbie-ideal. Krymper sitt självförtroende genom att inte våga vara sig själva. Allt går enligt utseende. Allt anpassas efter det.


Det är rätt knepigt.