♥Emilia Leijon-Amrén♥

Jag har ingen matlust kvar alls längre. Visst jag kan va sugen på en baguette på skolan. Men jag är aldrig hungrig. Jag har ingen matlust vid varken frukost, lunch eller middag. Jag börjar bli orolig. Och jag tappar bara mer och mer kilon. Och jag vet inte hur jag ska göra. Jag är jätterädd för att försvinna helt. Det började psykiskt. Men nu syns det även på utsidan.

Jag kan inte äta alls. Jag mår bara illa. Fastän jag vill. Jag vill gå upp i vikt. Jag vill bli större. Men nånting tar emot. Jag är rädd för att bli tjock. Nu var jag seriös. Visst, livet skulle säkert vara bättre då. Men jag är rädd för vad alla skulle tycka om mig. Jag är så rädd att bli pekad på. Jag är rädd för att förändras.

När jag mår dåligt, är förbannad på någon. Eller bara vill ta mitt liv. Så straffar jag mig själv genom att inte äta. För det känns som att mat bara är en belöning mot mig själv, om jag gjort någonting bra. Och för att jag vill att någon ska märka mig. Att nån ska märka att jag inte mår bra. Men ingen bryr sig. Utan tar det som ett skämt. Och jag fortsätter att svälta mig själv.
Tycker att "svälta mig" är ett fel ord. Men det finns inget annat mer passande? Det låter bara ruggigt..

Jag är orolig, stressad. Jag mår inte bra. Och då blir det såhär. Min glädje försvinner, och matlusten följer med. 

Jag ska försöka. Men det är verkligen inte lätt. Jag vill gå upp i vikt, så nu ska jag göra ett litet schema. Eller mer en "strikt rutin". Jag ska äta alla måltider. Kanske inte så mycket till och börja med. Men jag ska inte glömma eller hoppa över någon. För såhär smal vill jag inte vara. Det är fult.