Solklart mina vänner & min underbara pojkvän. 
Dom livar alltid upp stämningen då den är som dystrast och mörkast. 

Och roliga videos på youtube. Typ "fail-filmer". Dom får mig alltid att skratta så magen svider!

När folk inte tror på en. Eller när man blir oskyldigt anklagad. Det är det värsta jag vet. Att stå där, utan något att säga av all ilska och frustration. Och sedan blir det tydligen ett automatiskt godkännande, eftersom jag inte har ork till ett försvarstal? Orimligt, och löjligt.

Okej nu ska jag sluta skriva saker som är riktade emot vissa personer.

Det upprör mig när..
"Vänner" kommer och går som dom vill. Vänner som ljuger en rakt upp i ansiktet. 
Falska förhoppningar. Folk lovar & svär. Men vad får man? Ingenting tillbaks. Djurmisshandel. Jag har aldrig begripit varför en människa har rätt att slå ett oskyldigt & försvarslöst litet djur. Det var tankar som jag gick omkring med redan som 8:åring. Jag blir väldigt upprörd av sånt. Gäller samma med misshandel av kvinnor, barn, våldtäkter med mera. 

Apropå våldtäkter. Så ska jag skriva om en sak jag läste om i tidningen senare ikväll. Eller på söndag. Får besök, så jag hinner nog inte..

Den här månaden har väl varit upp och ner. Olika, olika dagar. 
Jag har inte mått så väldans bra.. Men ändå har jag varit lycklig vissa stunder.

Kan inte förklara den här månaden så bra. Nytt år, ny månad. Inget speciellt nytt. Bara samma gamla trasor på...

Jag ångrar att jag låtit idioter ta över mitt liv. Att jag vart så besatt av trygghet, så jag gick under av en massa svek. Jag ångrar mig varje gång jag skriker åt mamma. Jag får så otroligt dåligt samvete. Jag klarar inte av stunden efteråt. När jag sitter för mig själv. Jag hatar mig själv då. Jag vill bara försvinna, så att alla slipper må dåligt utav mig.

Ångrar är fel ord. Men jag ville aldrig att det skulle gå såhär långt. Att jag sårar den jag älskar, för att jag själv inte mår bra. Och jag är ledsen.. Men du kan inte göra mig hel. Den enda som kan göra mig hel, är jag själv. Den dagen när jag inser. Och förstår att även jag är värd att leva ett lyckligt liv. 
Jag är jätteglad över att jag fått mitt liv som jag har idag. Men jag är fortfarande inte helt lycklig. Jag måste jobba med mig själv. Så ta ingenting fel. Jag vill er bara väl. 

Jag ångrar varje dag. Varje steg jag tar, går jag tillbaks med ångest. Jag vill inte leva med alla tusentals brister, och det bottennådda självförtroendet.


jag ångrar att jag aldrig tog tag i det, i tid nog.

Oj. Det var nog en "dagis-kyss" som var den första i så fall.

1. Handkräm
2. Börsen/plånbok
3. P-piller
4. Tuggummi
5. Hårband/gummisnodd
6. Tamponger
7. Parfym
8. Deodorant (Inte för att jag är så stort behov av det. Men man måste ju va fräsch!)
9. Idomin
10. Läppsyl

Jag har inga syskon. Jag är ensam-barn. (lyckligtvis!)

Men pappas sambo har två döttrar. Elba & Olga heter dom. Håller inte reda på hur gamla dom är. Men ända sedan jag var en liten skitunge, så har jag sett dom som mina låtsassystrar. Kanske inte nu. Men då tyckte jag det i alla fall :P

(nice bild..)

Gunillas skoteroverall
Goggles
Mössa
Vantar
Powerstövlar

Jag har ingen tro. Eller tja, ibland när allt känns meningslöst och man är desperat till max. Så kan man alltid pröva att knäppa ihop händerna, för att se om det blir någon skillnad.

Själv så tror jag inte alls på gud faktiskt. Jag har svårt att föreställa mig någon som skapade oss. Jag är isåfall mer åt det "vetenskapliga hållet".

Min bästa vän är en person som tycker om mig för den jag är. Den ska kunna få reda på precis vadsomhelst om mig, utan att glappa i munnen. Den ska kunna vara sig själv med mig. Vi ska kunna ha kul, fjanta oss utan att slänga in en kommentar som ungefär: "Men palla, det är ju omoget". Tvärtom. Mogenhet är att våga vara sig själv. Och så vitt jag vet, så är jag bara mig själv.

Dom absolut bästa vännerna som finns i mitt liv. Och alltid ställt upp när jag haft det som jobbigast. Är Johanna,Anna&Jens. Dom tre vännerna & Emilia typ. Haha!
Nej men dom betyder oerhört mycket för mig. Dom får mig att bli glad. Dom får mig att vilja gå upp på morgonen. Och det viktigaste. Då får mig att le och känna mig älskad.

Jag och Johanna är så fruktansvärt lika. Så vi har haft våra tjafs igenom livet. Och ett långt uppehåll. På nästan ett år/ett halvt.
Men nu när vi börjar bli äldre, så minskar även tjafsen.

Med Jens & Anna så har jag gjort ett stort misstag en gång, som jag aldrig tänker göra om igen. Då försvann min glädje, och min glöd helt.


Dom här tre vännerna är i alla fall de bästa jag har! Dom är tre värdefulla, dyrbara, och älskvärda skatter som jag är otroligt lycklig för att fått in i mitt liv.
Ni kommer alltid att stå mig närmast hjärtat ♥.

Idag har jag hunnit med:

1. Att göra ett svenska-prov som failade i förväg.

2. Gått på cpkonfa som jag ångrade enormt.

3. Ätit typ "mini-julbord" på ICA. What liksom?

4. Suttit vid datorn och degat.




the poddle..

Kärlek kan betyda olika från person, till person.

Men för mig, så betyder kärlek att man har en väldigt stark & älskvärd relation till varandra. Som t. ex när jag var liten. Då var mina djur dom som betydde allra mest för mig. Och jag älskade dom över allting annat. Men ju mer man växer. Ursäkta ordvalet men det är så, "mognar på sig". Så märker man mer och mer hur kärleken kan utvidga sig utåt.

Kärlek för mig just nu är mina vänner, min familj, och min underbara pojkvän.

Vänner är dom som alltid finns för en. Och nu pratar jag om äkta vänner som står en närmast & vet allt. Vänner kan man tro att man förlorar i några ögonblick. Men dom finns ändå alltid där. Stöttar en. Får en att le. Får en att känna sig älskvärd.

Familjen har nog varje människa närmast hjärtat. Något som man haft ända sedan stenåldern skulle jag tro.. Jag bråkar fruktansvärt mycket med mina föräldrar. Men samtidigt så älskar jag dem ändå. Och det där är också sådant som går över med åren.

Och det slutgiltiga.. Min pojkvän.
Jag älskar min pojkvän så otroligt mycket. Han är mina sekunder. Han är mina dagar. Han är mitt allt. Vi har haft väldigt många motgångar. Och båda två att känt: "nej, nu orkar jag inte mer."
Men på något konstigt vis... Så gör man det ändå. För det vi har. Är så enormt stort. Giganstisk kärlek av största slag. Jag mår så bra av att ha honom nära mig. Han gör mig lycklig. Han får mig att känna mig levande. Och jag kommer aldrig att sluta älska den här killen. Det kommer jag bara inte.

---

Så kärlek. Kärlek som allmänt. Är enormt. Oslagbart. Otroligt värdefullt.
Kärlek kan man inte leva utan. Kärlek behöver varje levande människa för att kunna må bra. Kärlek är det absolut bästa, men även det sämsta som har hänt mig. Men att någon älskar mig, är något som jag ibland inte riktigt kan förstå. Jag tycker själv inte att jag är värd den enorma kärleken jag får.


om jag bara kunde ge tillbaka allt det som jag får.

det här är äkta kärlek ♥

Jadu...

Min mamma  och pappa bor ej tillsammans. Dom flyttade ifrån varandra när jag var cirka 3år. Då bodde vi i Hammarn. Men sen ville pappa flytta upp hit till Håsjö (pappas barndomshem). Men mamma ville inte flytta upp hit. Så dom flyttade isär. Visst hade det inte alls med det att göra! Men en liten anledning.

Deras seperation var väldigt jobbigt för mig. Jag kände mig ofta sviken & ensam. Fast det var skönt att bo ensam med pappa. Slippa städa. Slippa diska. Bara leva livet. Jag sov alltid med pappa på den tiden. Och då kände jag mig riktigt trygg. Min älskade pappa.

Men sen.. ungefär ett år efter. Så träffade han en ny "kvinna". Hon brukade vara hos oss. Också en dag, så flyttade hon helt plötsligt in. Från början tyckte jag att det var lite spännande. Hon bodde i ett grannhus bredvid. Men när hon flyttade ihop med oss. I MITT hus, på MITT revir. Så ändrades känslorna helt.
Jag kände mig så otroligt sviken av pappa. Att han inte brydde sig om min åsikt. Utan han tyckte att jag skulle lära mig å leva med att en helt random tant flyttade in i vårat hus.

Det tog mig 10år att lära mig att leva med det. Förstår ni? 10 hela jävla år?! Det är sjukt. Det är helt vansinnigt. Egentligen har jag inte fattat det förns nu, vilken otroligt jobbig uppväxt jag måste ha haft. Ellerjo, då kände jag detsamma. Jag var inte glad åt livet alls. Jag kände mig bortkommen, och obetydlig. Och jag vill tacka alla sjukt underbara vänner och familjer som fanns där för mig, stöttade mig. Sa: "du är alltid välkommen hos oss. Du får sova här så ofta du vill". Dom orden är obeskrivliga. Att känna mig välkommen nånstans. När jag inte kände mig välkommen i mitt eget hem, det var sjukt mycket värt.
Så utan mina vänner, hade jag knappast klarat det. Jag tänkte ge upp många gånger. Och liten skit var jag. Hur jävla vanligt är det att en 8-åring går runt och grubblar på om livet är värt att leva? Inte alls vanligt kan jag tala om för er.


Nu har jag pratat lite om min bakrund. Inte många som vet det. Men ja. Ni måste få se en annan bild av mig. Vill inte vara så ytlig hela tiden.

---

Min mamma:



Jeanette Leijon är 39år och pluggar. Hon är jätteduktig på att lira gura & på att sjunga. Och lagar god mat, om jag får bestämma kryddor. Hon är just nu singel. Har haft ett enda seriöst förhållande som jag vetat om i alla fall. Hon tycker om att lösa korsord, titta på "Glamour" och dricka kaffe. Hon kan vara väldens jävligaste morsa, och världens roligaste morsa. Och trots alla tusen motgånger som vi haft, så är du fortfarande världens bästa mamma. Som alltid haft tid åt mig. Alltid funnits där ifall jag behövt någon som torkat mina tårar. Alltid förstått hur jag mått. Alltid vetat hur jag känt. Levt dig in i min situation. Förstått, - och nickat.
Någon mer förstående och underbar mamma finns ej. Inte på denna jord i alla fall. Och fastän att det inte märks, så är jag grymt stolt över dig. Att du orkat med mig dom här hela fjorton snart femton åren. Att du ställt upp. Offrat dig själv för min skull. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur mycket du har gett upp för mig.

Jag älskar dig mamma!


Min pappa:



Nicke Amrén är en tokig en! 56 år fyller han nu i december. Det han avgudar mest, och skulle göra allt för är att jaga, och vara ute i skogen. Han var fotbollstränare för mitt förra lag. Man kan säga att han var gnistan till att vi ens kunde spela. Han själv har spelat fotboll sen han var i samma ålder som mig. Men började i A-laget när han var 15 år. Han spelade från femton år - till trettioåtta år. Och sista tiden var han både tränare, och spelade själv. Han fick en förfrågan om att provspela i Allsvenskan för IFK Sundsvall. Men han tackade nej. Vilket han ångrar idag.
Så jag är rätt så stolt över honom. Och jag vill fortsätta att spela jag med. Så att han blir riktigt stolt över mig! :D det finns mycket man kan uppnå med lite vilja.

Och fast vi bråkar mer en någon annan pappa & dotter gör med varandra, skriker och gormar åt varann. Så älskar jag honom ändå. För han är trots allt min pappa, och jag är pappas lilla flicka!


Det var väl i stort sätt allt som jag kunde komma på för tillfället.