"Dag 03. Mina föräldrar"
Jadu...
Min mamma och pappa bor ej tillsammans. Dom flyttade ifrån varandra när jag var cirka 3år. Då bodde vi i Hammarn. Men sen ville pappa flytta upp hit till Håsjö (pappas barndomshem). Men mamma ville inte flytta upp hit. Så dom flyttade isär. Visst hade det inte alls med det att göra! Men en liten anledning.
Deras seperation var väldigt jobbigt för mig. Jag kände mig ofta sviken & ensam. Fast det var skönt att bo ensam med pappa. Slippa städa. Slippa diska. Bara leva livet. Jag sov alltid med pappa på den tiden. Och då kände jag mig riktigt trygg. Min älskade pappa.
Men sen.. ungefär ett år efter. Så träffade han en ny "kvinna". Hon brukade vara hos oss. Också en dag, så flyttade hon helt plötsligt in. Från början tyckte jag att det var lite spännande. Hon bodde i ett grannhus bredvid. Men när hon flyttade ihop med oss. I MITT hus, på MITT revir. Så ändrades känslorna helt.
Jag kände mig så otroligt sviken av pappa. Att han inte brydde sig om min åsikt. Utan han tyckte att jag skulle lära mig å leva med att en helt random tant flyttade in i vårat hus.
Det tog mig 10år att lära mig att leva med det. Förstår ni? 10 hela jävla år?! Det är sjukt. Det är helt vansinnigt. Egentligen har jag inte fattat det förns nu, vilken otroligt jobbig uppväxt jag måste ha haft. Ellerjo, då kände jag detsamma. Jag var inte glad åt livet alls. Jag kände mig bortkommen, och obetydlig. Och jag vill tacka alla sjukt underbara vänner och familjer som fanns där för mig, stöttade mig. Sa: "du är alltid välkommen hos oss. Du får sova här så ofta du vill". Dom orden är obeskrivliga. Att känna mig välkommen nånstans. När jag inte kände mig välkommen i mitt eget hem, det var sjukt mycket värt.
Så utan mina vänner, hade jag knappast klarat det. Jag tänkte ge upp många gånger. Och liten skit var jag. Hur jävla vanligt är det att en 8-åring går runt och grubblar på om livet är värt att leva? Inte alls vanligt kan jag tala om för er.
Nu har jag pratat lite om min bakrund. Inte många som vet det. Men ja. Ni måste få se en annan bild av mig. Vill inte vara så ytlig hela tiden.
Min mamma:
Jeanette Leijon är 39år och pluggar. Hon är jätteduktig på att lira gura & på att sjunga. Och lagar god mat, om jag får bestämma kryddor. Hon är just nu singel. Har haft ett enda seriöst förhållande som jag vetat om i alla fall. Hon tycker om att lösa korsord, titta på "Glamour" och dricka kaffe. Hon kan vara väldens jävligaste morsa, och världens roligaste morsa. Och trots alla tusen motgånger som vi haft, så är du fortfarande världens bästa mamma. Som alltid haft tid åt mig. Alltid funnits där ifall jag behövt någon som torkat mina tårar. Alltid förstått hur jag mått. Alltid vetat hur jag känt. Levt dig in i min situation. Förstått, - och nickat.
Någon mer förstående och underbar mamma finns ej. Inte på denna jord i alla fall. Och fastän att det inte märks, så är jag grymt stolt över dig. Att du orkat med mig dom här hela fjorton snart femton åren. Att du ställt upp. Offrat dig själv för min skull. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur mycket du har gett upp för mig.
Jag älskar dig mamma!
Min pappa:
Nicke Amrén är en tokig en! 56 år fyller han nu i december. Det han avgudar mest, och skulle göra allt för är att jaga, och vara ute i skogen. Han var fotbollstränare för mitt förra lag. Man kan säga att han var gnistan till att vi ens kunde spela. Han själv har spelat fotboll sen han var i samma ålder som mig. Men började i A-laget när han var 15 år. Han spelade från femton år - till trettioåtta år. Och sista tiden var han både tränare, och spelade själv. Han fick en förfrågan om att provspela i Allsvenskan för IFK Sundsvall. Men han tackade nej. Vilket han ångrar idag.
Så jag är rätt så stolt över honom. Och jag vill fortsätta att spela jag med. Så att han blir riktigt stolt över mig! :D det finns mycket man kan uppnå med lite vilja.
Och fast vi bråkar mer en någon annan pappa & dotter gör med varandra, skriker och gormar åt varann. Så älskar jag honom ändå. För han är trots allt min pappa, och jag är pappas lilla flicka!
Det var väl i stort sätt allt som jag kunde komma på för tillfället.
Min mamma och pappa bor ej tillsammans. Dom flyttade ifrån varandra när jag var cirka 3år. Då bodde vi i Hammarn. Men sen ville pappa flytta upp hit till Håsjö (pappas barndomshem). Men mamma ville inte flytta upp hit. Så dom flyttade isär. Visst hade det inte alls med det att göra! Men en liten anledning.
Deras seperation var väldigt jobbigt för mig. Jag kände mig ofta sviken & ensam. Fast det var skönt att bo ensam med pappa. Slippa städa. Slippa diska. Bara leva livet. Jag sov alltid med pappa på den tiden. Och då kände jag mig riktigt trygg. Min älskade pappa.
Men sen.. ungefär ett år efter. Så träffade han en ny "kvinna". Hon brukade vara hos oss. Också en dag, så flyttade hon helt plötsligt in. Från början tyckte jag att det var lite spännande. Hon bodde i ett grannhus bredvid. Men när hon flyttade ihop med oss. I MITT hus, på MITT revir. Så ändrades känslorna helt.
Jag kände mig så otroligt sviken av pappa. Att han inte brydde sig om min åsikt. Utan han tyckte att jag skulle lära mig å leva med att en helt random tant flyttade in i vårat hus.
Det tog mig 10år att lära mig att leva med det. Förstår ni? 10 hela jävla år?! Det är sjukt. Det är helt vansinnigt. Egentligen har jag inte fattat det förns nu, vilken otroligt jobbig uppväxt jag måste ha haft. Ellerjo, då kände jag detsamma. Jag var inte glad åt livet alls. Jag kände mig bortkommen, och obetydlig. Och jag vill tacka alla sjukt underbara vänner och familjer som fanns där för mig, stöttade mig. Sa: "du är alltid välkommen hos oss. Du får sova här så ofta du vill". Dom orden är obeskrivliga. Att känna mig välkommen nånstans. När jag inte kände mig välkommen i mitt eget hem, det var sjukt mycket värt.
Så utan mina vänner, hade jag knappast klarat det. Jag tänkte ge upp många gånger. Och liten skit var jag. Hur jävla vanligt är det att en 8-åring går runt och grubblar på om livet är värt att leva? Inte alls vanligt kan jag tala om för er.
Nu har jag pratat lite om min bakrund. Inte många som vet det. Men ja. Ni måste få se en annan bild av mig. Vill inte vara så ytlig hela tiden.
Min mamma:
Jeanette Leijon är 39år och pluggar. Hon är jätteduktig på att lira gura & på att sjunga. Och lagar god mat, om jag får bestämma kryddor. Hon är just nu singel. Har haft ett enda seriöst förhållande som jag vetat om i alla fall. Hon tycker om att lösa korsord, titta på "Glamour" och dricka kaffe. Hon kan vara väldens jävligaste morsa, och världens roligaste morsa. Och trots alla tusen motgånger som vi haft, så är du fortfarande världens bästa mamma. Som alltid haft tid åt mig. Alltid funnits där ifall jag behövt någon som torkat mina tårar. Alltid förstått hur jag mått. Alltid vetat hur jag känt. Levt dig in i min situation. Förstått, - och nickat.
Någon mer förstående och underbar mamma finns ej. Inte på denna jord i alla fall. Och fastän att det inte märks, så är jag grymt stolt över dig. Att du orkat med mig dom här hela fjorton snart femton åren. Att du ställt upp. Offrat dig själv för min skull. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur mycket du har gett upp för mig.
Jag älskar dig mamma!
Min pappa:
Nicke Amrén är en tokig en! 56 år fyller han nu i december. Det han avgudar mest, och skulle göra allt för är att jaga, och vara ute i skogen. Han var fotbollstränare för mitt förra lag. Man kan säga att han var gnistan till att vi ens kunde spela. Han själv har spelat fotboll sen han var i samma ålder som mig. Men började i A-laget när han var 15 år. Han spelade från femton år - till trettioåtta år. Och sista tiden var han både tränare, och spelade själv. Han fick en förfrågan om att provspela i Allsvenskan för IFK Sundsvall. Men han tackade nej. Vilket han ångrar idag.
Så jag är rätt så stolt över honom. Och jag vill fortsätta att spela jag med. Så att han blir riktigt stolt över mig! :D det finns mycket man kan uppnå med lite vilja.
Och fast vi bråkar mer en någon annan pappa & dotter gör med varandra, skriker och gormar åt varann. Så älskar jag honom ändå. För han är trots allt min pappa, och jag är pappas lilla flicka!
Det var väl i stort sätt allt som jag kunde komma på för tillfället.
Kommentarer
Trackback
