♥Emilia Leijon-Amrén♥

Snälla mamma, håll min hand.

Kärlek. Varför? Jag älskar dig. Alldeles för mycket. Jag vet att du känner likadant. Smärtan. Hur plågande den är. Du tog upp hela mitt hjärta. En förgylld plats som är likamed omöjlig att ersätta. DU är omöjlig att ersätta. Jag kan göra vadsomhelst för att försöka förneka dig. Men jag kommer aldrig att lyckas.. För jag vill inte förneka dig. Jag vill att du ska hålla om mig. Torka mina tårar. Kyssa min panna. Och du vill detsamma med mig. Det blir svårt att få det att gå ihop. Men tro mig.. Jag vill inget hellre. 
Dagarna går så sakta utan dig. Som att jag stannat upp, utan hjälp att komma tillbaks till verkligheten igen. Bilderna som en gång värmde upp mitt hjärta när jag var ledsen... Smärtar numera ännu mer.

Min verklighet.. har satt sig i mina drömmar. Jag får inte vara ifred nångång. Tankarna plågar mitt sinne dag som natt. Jag vaknar, helt panikslagen, helt besatt. Helt... Ensam. Och inser hur jävla mycket du fattas mig. Tårarna tar aldrig stopp. Dom finns där. Varje dag, varje minut, varje sekund. När dom rinner nerför kinderna, gör det ont. Dom svider. Svider av svek.
Jag vet ingenting längre. Jag vet inte om jag klarar det här. Jag vill inte låtsas må bra. Jag vill inte få alla att tro att det bara är något jag gör bara för att. Jag mår verkligen skit av det jag gjort. Och tro inget annat. Jag är så jävla ledsen. Både min kropp och skäl är helt förstörd. Ruinerad av mig själv. Kan du förstå att jag vägrar släppa kontakten med dig? Jag vet att det blir svårt annars... Men du är en sån jävla bra kille. Bara du själv kunde inse det. Och att släppa kontakten med dig för alltid.. Kommer att bli mitt livs största misstag.

Du är så jävla vacker. Du förtjänar någon bra. Nån som finns för dig. Någon som ersätter min plats. Jag vill att du ska vara lycklig.. utan mig. Men jag vill inte leva utan dig. Aldrig.