du gjorde mig hel. du gjorde mig mänsklig.
Allting är så jävla bra. Man tänker bara på hur lycklig man är. Man glömmer bort att allt har en baksida. Man låtsas som ingenting. Bortser från alla brister. Man lever livet helt enkelt.
Och sen kommer dagen då man vaknar upp. Då man inser hur verkligheten egentligen är. Då ångrar man allt. Att man aldrig tittade upp. Att man fick en oförberedd smäll i ansiktet. Det gör ont. Att inse. Att försöka förstå att det inte längre är som i sagorna. Inse att det inte längre finns någon magisk trollfé som kan få allting bra igen.
Att vara tvungen att stå på egna ben, när man fått hjälp att klara av livet varje dag innan.. Är svårt. Man tappar balansen. - Man faller. Utan hjälp att komma upp till ytan igen.
Jag vet inte när jag ska klara av att se verkligheten med egna ögon. Jag vill inte. Jag vill fortfarande tro att det finns ett "vi". Att det finns ett "oss". Men så är det inte längre. Det finns bara jag.. Och du. I två olika, skilda världar.
Jag vill kunna hålla din hand hela livet ut. Känna värmen från din kropp. Snudda vid dina läppar. En enda berörning. Och det förgyllde allt. Jag vill känna det igen.
Men allting är mörkt. Hoppet försvann med dig. Livslusten därmed. Jag orkar inte se på dig. Det gör så ont. Smärtan i bröstet växer mer och mer för var dag. Varför skulle det här hända? Jag ville ju bara... Vara bra. Jag ville så gärna fixa allt igen. Men jag var inte kapabel till det. Jag älskade dig för mycket, för mycket för att våga chansa. Jag älskade dig så mycket att jag var tvungen att lämna dig. Förstår du? Det gjorde för ont varje dag. Jag svek dig, varje sekund. Jag vill inte svika mer.
Jag vill bara kunna älska.
Och sen kommer dagen då man vaknar upp. Då man inser hur verkligheten egentligen är. Då ångrar man allt. Att man aldrig tittade upp. Att man fick en oförberedd smäll i ansiktet. Det gör ont. Att inse. Att försöka förstå att det inte längre är som i sagorna. Inse att det inte längre finns någon magisk trollfé som kan få allting bra igen.
Att vara tvungen att stå på egna ben, när man fått hjälp att klara av livet varje dag innan.. Är svårt. Man tappar balansen. - Man faller. Utan hjälp att komma upp till ytan igen.
Jag vet inte när jag ska klara av att se verkligheten med egna ögon. Jag vill inte. Jag vill fortfarande tro att det finns ett "vi". Att det finns ett "oss". Men så är det inte längre. Det finns bara jag.. Och du. I två olika, skilda världar.
Jag vill kunna hålla din hand hela livet ut. Känna värmen från din kropp. Snudda vid dina läppar. En enda berörning. Och det förgyllde allt. Jag vill känna det igen.
Men allting är mörkt. Hoppet försvann med dig. Livslusten därmed. Jag orkar inte se på dig. Det gör så ont. Smärtan i bröstet växer mer och mer för var dag. Varför skulle det här hända? Jag ville ju bara... Vara bra. Jag ville så gärna fixa allt igen. Men jag var inte kapabel till det. Jag älskade dig för mycket, för mycket för att våga chansa. Jag älskade dig så mycket att jag var tvungen att lämna dig. Förstår du? Det gjorde för ont varje dag. Jag svek dig, varje sekund. Jag vill inte svika mer.
Jag vill bara kunna älska.
Kommentarer
Postat av: Alice Karlsson
Dina texter är så himla fina! Det måste vara jobbigt för dig, jag finns här om du vill snacka med någon. <3
Trackback
